My place in cyberspace

Läste i tidningen imorse, att det idag är ett år sedan som en skolkamrat till mig gick bort. Det fick mig att tänka på att det är så många i min närhet som gått den vägen. Och det är ungefär samma tid på året för alla....
Det är lite konstigt..... Jag tror inte att någon har dött på vintern. Jo, visst dör folk även på vintern, men inte någon jag känner har hittills gjort det. Inte som jag kan minnas i alla fall.

Det är snart 30 år sedan pappa dog. Fatta 30 år!! Det är ju hur länge sedan som helst, men ändå känns det som det var ganska nyligt. Jag minns det så väl, fast jag bara var sju år!

Och hur länge sedan är det mamma gick bort? Ja, det måste vara 16-17 år sedan. Jag har faktiskt förträngt det exakta datumet.  Det känns inte viktigt. Det viktiga är ju att minnas henne levande! Att komma ihåg de lyckliga stunderna. Att göra något bra av det jobbiga. Som att göra hennes födelsedag till en härlig dag till exempel! Jag bestämde mig för att gifta mig på hennes födelsedag för att hylla henne! Och samtidigt få ett positivt minne till den dagen, istället för att sörja och vara ledsen för att hon inte finns!

Både hon och pappa finns ju i mitt hjärta, oavsett vad som händer! De kommer alltid att finnas i min närhet. Jag är övertygad om att de finns "där uppe" och kollar vad jag gör och är stolta över mig och min familj!